Kapitel 16

Det var en hel svärm med humlor som kom flygande. Alla utom Jonas, som just hade svimmat, tittade med stora ögon av skräck på humlorna. Var kom nu dom här humlorna ifrån? Ingen kunde i sin vildaste fantasi komma på det. Humlor brukar man ju aldrig se i en svärm.
Tidsväktarna blev livrädda när de såg humlorna. Han som höll i elpistolen tappade den i rena rama förskräckelsen. Elpistolen hamnade i en liten bäck som rann över ängen. Manna, som såg det, reste sig snabbt upp. Hon rusade fram till bäcken och fick tag på elpistolen. Riktade den snabbt mot humlorna som upplöstes och försvann samtidigt som hon sprang det snabbast hon kunde för att komma ikapp väktarna som hade flytt i panik. Hon riktade strålen mot de båda väktarna som då svimmade, på samma sätt som Jonas hade gjort när väktarna riktat strålen mot honom. Under tiden som allt detta hände, hade Jonas vaknat upp igen. Jonas föräldrar tog Jonas och Manna i var sin hand och rusade iväg för att gömma sig bakom ett stort träd som växte mitt på ängen. Där bakom trädet kände de sig lugna för tillfället men de visste ju att snart skulle tidsväktarna vakna igen. Jonas berättade därför bara lite snabbt om allt han hade upplevt sen björnen tagit honom till fånga och de fyra hade skiljts åt utanför grottan.

– Men var har du tidsklockan? undrade Jonas.
– Det var en mumie och björn som stal den från mig, sa Manna.
– Tänk om det är samma mumie och björn som jag träffade i slottsruinen, sa Jonas.
– Ja, just det, sa Manna. Vad ska vi göra nu?
– Vi kanske borde ta oss tillbaka till slottsruinen igen, sa föräldrarna. Du sa ju att mumin och björnen hade en hemlighet som de ville att du skulle få reda på.
– Hur ska vi kunna ta oss till slottsruinen när vi inte har någon tidsklocka? undrade Manna.
– Jag har ju flöjten som jag berättade om för en stund sedan. Den som jag fick av mumien. Den kan vi använda för att komma till slottsruinen. Det var dem som tog mig hit, sa Jonas. Men först kanske vi borde kolla lite i spåkulan som jag hittade och se vad som rör sig i den just nu.

Jonas tog upp spåkulan och Manna, mamman och pappan ställde sig runt den. När de alla fyra tittade in i kulan, spärrades deras ögon upp. De fick se något som dom aldrig, i sin vildaste fantasi, hade kunnat tro.

Fk-Klass 3, Kosterskolan