Kapitel 47 – Ett lyckligt slut

Med fladdrande näsvingar försöker björnen väcka Jonas genom att buffa honom i sidan. Lite av björnens andedräkt slinker in i flöjten som Jonas har i jackfickan. Den vackraste melodi börjar ljuda och Jonas sveps framåt i ett magiskt sken. Trots att han är omedveten om vad som sker märker han att hans hand hugger tag i en annan hand och plötsligt står han och Manna på Djurgårdensvägen. Genom ett öppet fönster kan han höra sina föräldrar prata med Mannas pappa.

– Arkeologer och uppfinnare har tydligen en hel del att prata om trots att arkeologi handlar om vad som hänt förr i tiden och uppfinnare jobbar med sånt vi kan behöva i framtiden, säger Jonas och börjar gå Djurgårdensvägen fram.

– Ja, de kommer nog att sitta och prata i flera timmar, så vi har gott om tid, svarar Manna och skjuter iväg bollen med ett hårt skott rätt i krysset av målet vid fotbollsplanen i slutet av vägen. Du får stå i mål, Jonas!

-Jag är hellre målväktare än tidsväktare, skriker Jonas och springer in i målet.

Efter att de träffats på riktigt och inte bara i tidsväktarnas och drömmarnas värld kände Manna och Jonas att de hörde ihop och att de skulle vara vänner för livet. De hade upplevt så mycket tillsammans som ingen annan någonsin skulle förstå, inte ens deras föräldrar. Under en kort tågresa på några timmar hade de med hjälp av tidsklockan och flöjten färdats genom öknen, djungeln, havet och luften och de hade varit på flera platser i Sverige och världen i nutid och i historisk tid.

Manna fångar bollen som Jonas passar ut till henne och lägger den på straffpunkten. Hon står stilla med händerna på höfterna och säger fundersamt:

– Jag undrar om vi någonsin kommer att se det starka ljuset och uppleva snurrigheten igen?

– Skulle du vilja det? undrar Jonas.

Anette Aronsson

Kapitel 33

Tidväktaren gömmer nyckeln och halva kartan i det stora åskmolnet.
– Om vi ska få tag på skatten måste vi rusa, säger Jonas.
Med sig har Manna och Jonas valpen Pog.
– Men vart är vi på väg? undrar Manna.
– Pog visar oss vägen.
När de vänder sig om för att se om hunden finns där, blir de förskräkta. Istället för valpen får de syn på en märklig varelse.
– Vem är du? frågar Jonas förskräckt.
– Bli inte rädda. Jag är Kapten Prato från den hemliga dalen Tralla La, där kärlek och samförstånd råder.
– Hemliga dalen Tralla La? säger Manna.
– Ja, vi upptäckte den av en tillfällighet för länge sedan. Dalen värms upp av varma källor som kommer från jordens inre och skyddas från insyn av stora berg och ett jättemoln som alltid vilar över den.
– Och vilka är ni?
– Mitt folk kommer från en avlägsen galax flera miljarder ljusår bort. Eftersom vi tyckte om dalen, beslutade vi oss för att ha den som ett hemligt semesterparadis.
– Men vad vill du oss? Och var är Pog? undrar Jonas.
– Var inte oroliga. Det var jag som var förvandlad till Pog och nu ska jag leda er till Tralla La, där skatten finns gömd. Men först måste vi hämta nyckeln och kartan som finns i åskmolnet.
– Hur då?
– Med hjälp av propellerfågeln som står och väntar på oss. Följ mig.
När de kommer fram till den stora fågeln, klättrar de upp på ryggen. Ögonblicket senare befinner de sig i åskmolnet och lyckas få tag på nyckeln och kartan.
– Håll i er. Om en minut landar vi utanför stenporten till Tralla La.
När propellerfågeln landat, hoppar de ner på marken och går fram till porten.
– Titta in genom nyckelhålet, säger Kapten Prato.
Manna är först framme.
– Åhh, det är inte sant, säger hon och ler med hela ansiktet.

Mikael Nabrink

Kapitel 9

– Vi måste härifrån! ropade Manna. Vi byter tid!
Manna tog Jonas hand och det bländvita ljuset omslöt henne igen. Men så hörde hon Jonas skrämda röst:
– Jag kan inte förflytta er alla! Släpp min hand Manna!
– Men vi måste tillbaka till nutiden, utbrast hon, samtidigt som hon kände Jonas hand bli kall och glida ur hennes grepp.
– Vi ses på tåget, viskade hon. Sedan kom mörkret.

– Jasså, du är tillbaka nu, sa Mannas pappa och log.
– Vaddå tillbaka? Jag har ju varit här hela tiden ljög hon.
– Ja, men du sov så djupt, skrattade pappa. Jag har varit i restaurangvagnen och köpt oss varsin macka.
Han räckte fram en svettig inplastad ostfralla som såg ut som om någon suttit på den.
– Tack!
Manna tog emot smörgåsen och bet en tugga medan hon funderade. Vad hade hänt Jonas och hans föräldrar? Kom de undan? Var de okej? Hur skulle hon kunna få kontakt med Jonas igen? Hon hade ju lovat att hjälpa honom, men hade bara räddat sig själv. Så kom hon på en sak. Jonas hade ju gjort honom och henne osynliga när de först träffades. Hon hoppades att Jonas hade lyckats göra sig, mamman och pappan osynliga. Att de lurat sheriffen och kommit undan.

Plötsligt fick hon syn på två personen som kom gående genom tågkupén. De bar gammaldags kåpor och runt den enes hals hängde en stor klocka; tidsmaskinen. Hon rös längs ryggraden av skräck. Visste de vem hon var? Skulle de få syn på henne? När de passerade undvek hon att se dem i ögonen, men upptäckte ändå att deras ansikten var suddiga, det gick inte att se hur de såg ut. Vad konstigt. Så föll hennes blick på klockan igen och hon insåg vad hon måste göra. Ta tillbaka den! Då skulle hon kunna resa själv i tid och rum och rädda Jonas och hans familj.

Frågan var bara hur hon skulle kunna stjäla klockan från tidsväktarna. Hon behövde en plan. Nu var det upp till henne.

Malin Storm

Kapitel 1

Tågstationen var sommarvarm och full av människor. En av dem var Manna Gryning. Hon var arg! Resväskan hon drog efter sig var tung som en död kamel. Dessutom fastnade det ideligen små stenar i hjulen. Hon fick vända sig om hela tiden och sparka bort gruset för att väskan skulle kunna rulla igen. Hon kände att pannbandet hade blivit alldeles svettigt, och hon mumlade några riktigt fula ord. Långt där framme stod tåget som hon och pappa skulle hoppa på. Pappa var också långt framför. Han gick med bestämda kliv och verkade inte trött, fast han bar på en tung ryggsäck. Manna kände hur det kokade inuti. Hon fick lust att skrika och välta omkull den idiotiska väskan, men det gjorde hon inte. Istället stretade hon vidare.

Det var pappa som hade bestämt att de skulle åka och hälsa på kusinerna. Manna hade sagt flera gånger att hon mycket hellre ville vara hemma och gå i fotbollsskola den här sommaren. Hon var snabbast i klassen och väldigt pricksäker. Hon var säker på att hon skulle kunna bli duktig på fotboll, om hon bara fick lära sig ordentligt. Men pappa hade låtsats som att han inte hörde när hon sa det. Det var alltid samma problem, att pappa inte lyssnade!

Manna skulle just vända sig om och sparka bort grus från hjulen för femte gången, när någon kom springande emot henne i full fart. Det var en pojke. Som en virvelvind kom han farande. Håret fladdrade kring huvudet och ögonen var vilda. Han rusade rakt in i Mannas resväska som for i backen med en smäll och öppnades. Kläder och prylar föll ut över asfalten. Pojken gjorde en kullerbytta i luften och landade mitt bland Mannas tröjor.

Moa Lind