Kapitel 38

Det är nästan helt mörkt, men fullmånen lyser upp så att Manna kan se vart hon sätter fötterna i alla fall. Plötsligt ser hon ett utkikstorn. Vad konstigt, tänker Manna. Hon ser sig omkring lite mer och upptäcker ett vindskydd. Det passar väldigt bra, för det är kallt och Manna fryser.
Hon kryper in i vindskyddet för att värma sig lite. Då hittar hon något mjukt och varmt och lite fluffigt. Först lägger hon sig på det, sen undrar hon vad det kan vara. Sakta börjar det att röra på sig och göra små läten. Ganska snabbt blir det större och mörkare läten, som en bilmotor. Då hoppar Manna upp och slår huvudet i taket på vindskyddet. Hon vill skrika, men vågar inte. Det måste vara en björn hon har väckt! Hon springer allt vad hon kan ut och bort från vindskyddet.
-Men Manna! Det är ju jag, ropar grizzlybjörnen som just hade gått och lagt sig.
Manna stannar upp. Hon är lite osäker på om det verkligen är den grizzlybjörnen som hon och Jonas fick hjälp av i den där drömmen. Hon går tillbaks för att fråga björnen ett par saker. Hon är ganska förvirrad.
-Är det verkligen du? Vart är vi förresten?
-Hemma hos mig, på Björnerödspiggen förstås.
-Va? Bor du här i vindskyddet? Frågar Manna.
-Ja, det är klart. Det är ju därför det heter Björnerödspiggen.
-Kan du hjälpa mig att ta reda på en sak då?
-Givetvis kan jag göra det, svarar Björnen.
-Jag har fått ett brev från Jonas.
Manna visar brevet för björnen och berättar om tävlingen Jonas hade berättat om. Då blir björnen också förvirrad och kryper in i sitt vindskydd.
-Vart ska du nånstans? Undrar Manna.
-Vänta lite bara, svarar björnen. Sen kommer han ut med något i den ena ramen…

Klass 3-4, Mellegårdens skola